Anna Hauffman

Förskola eller ej. Ta ett chill-pill

Helst av allt hade jag inte velat nämna detta ämnet här över huvudtaget! För att jag tycker det finns alldeles för mycket bestämda åsikter i vad som är rätt och fel, som jag helst av allt hade klarat mig utan!

MEN, efter att jag nu ha fått förfrågningar i alla mina sociala medier för ett par veckor sen, över hur jag kan ha min äldsta tjej på 2 år på förskolan när jag är hemma med minstingen, så kan jag inte låta bli att dela med mig av hur vi har gjort och varför utan att skämmas!

Varför kan inte alla bara enas över att alla är olika. Alla familjer är olika. Alla barn är olika. Alla situationer är olika!

När Annabelle var 1 år så var den ständiga frågan ”-Har ni skrivit in henne på förskolan?” Over and over and over…

Nu får jag dömande blickar från mammor som inte alls förstår hur jag kan ”lämna bort” mitt barn. Som dom så fint kallar det. En annan skrev att det borde vara olagligt. Samma person tycker också att det borde vara olagligt att vabba för ett barn om du då inte har syskonen hemma samtidigt.

Så rätta mig om jag har fel! Om jag nu har 5 ungar (som min svägerska) om mot all förmodan en av dessa barnen skulle råka vara sjuk en dag, ska jag då hålla dom andra fyra hemma också?! Kom igen! Det inte riktigt varit sjysst mot dom friska barnen… Jag lovar att barnen hade garanterat kännt det som ett straff istället.

Hur vet du och kan dra alla över en kant att ALLA barn har det bäst hemma. Så behöver det faktiskt inte vara.

Varför blir då jag dömd av att ha min två-åring på förskolan när hon enligt mig:

  1. Får kompisar (som hon pratar om JÄMT)
  2. Lär sig uppföra sig i grupp.
  3. Har en läroplan (den kanske inte är superviktig, jag har ingen aning, men det är ändå utveckling)
  4. Dom gör utflykter.
  5. Hon har lärt sig måla, leka med lera, pärla. (sånt intresserade henne inte ens lite när hon bara var hemma med mig)

Ja hon lär sig hur mycket som helst. Hon älskar sina pedagoger. Så fort vi kommit igenom grinden på gården så rusar hon fram och ska krama dom.

Så enligt mig gör jag vad jag anser är bäst för min aktiva två-åring. Bäst för henne är inte att bli satt oövekvakad framför tvn/paddan för att mamma måste passa på att sova när bebis sover.

Jag är så nyfiken på hur en person med dom åsikterna får ihop en fungerande vardag med aktiva barn, sovande bebisar, behovet av en mamma som också måste passa på att sova för att inte bli galen av sömnbrist, att i lugn och ro försöka kämpa med amning utan att med ena halvan av kroppen kämpa amning och andra halvan av kroppen leka med två-åring, städa och ta hand om hemmet samtidigt som man är aktiv och ska leka och lära med 2åringen.

En ekvation jag inte får ihop på annat sätt än att min prinsessa får vara på en fantastisk förskola 4 dagar i veckan a 6 timmar. (Får ju inte välja tiden själv utan det står kommunen för)

Det är allt eller inget som gäller för dom, och det får vara ok. Nu är det så…

Visst hade hon kunnat lära sig hemma av mig också. Men inte alls på samma nivå. Jag kan märka från dag till dag hur hon har lärt sig från dom andra barnen. Det är så enormt häftigt att se!

Missförstå mig inte. Vi läser och tränar både tal och uppförande hemma. Hela tiden!

Vi står fast vid att vi gör vad VI vet är bäst för vår dotter!

Att vara hemma med mig och en nyfödd 24/7 hade verkligen inte fungerat för varken henne eller mig.

”-Du måste sova när bebis sover…”

”Du skall amma…”

”Du får inte…”

”Du ska si, Du ska så.”

”Detta är bäst…”

”För mycket skärmtid…”

 

Shit vad jag kämpade med den där nedrans amningen denna gången. Det är märkligt! För när man sitter där i tårar och kämpar med barnaskriket i famnen samtidigt, efteråt så går tankarna på att jag kanske ändå inte försökte tillräckligt hårt. Ger det ett par veckor till. Ältar. Kämpar. Tills min svägerska säger att det är okej att ”Ge upp”. Trots det, känns det som att jag inte kämpade tillräckligt hårt.

Man blir ju helt bäng! Jag kunde sitta i timmar och skifta mellan tuttarna utan att W var ens lite nöjd. Det kan på riktigt knäcka en mamma. Klart att jag kämpade tillräckligt. Varför ifrågasätter man sig själv såhär i efterhand?

Att kämpa så samtidigt som jag ska aktivera och se till så att två åringen inte känner sig utanför med nytillskottet som inte gör annat än stjäler hennes mammas uppmärksamhet och platsen i mammas famn som plötsligt alltid är upptagen… Att ens lyckas komma utanför dörren. Det är alltid en bebis som lyckats bajsa ner sig eller hunnit bli hungrig igen, eller bara är allmänt missnöjd med att inte hänga på min höft. Vad gör man om stora tösen står i full vintermundering och lillen plötligt kom på MAAAAT. Ska du amma en snabbis? Det går inte att amma en snabbis med någon som aldrig blir nöjd. En snabbis fanns inte ens på kartan här. Ska du klä av två-åringen igen, och börja om från början? Eller vad gör man?

Jag vet också att det var annorlunda förr. Förr gjorde man si och så och det blev människor av dom med. Jag vet. Men jag väljer att leva i nuet, här år 2018 och med möjligheterna som kommer med att leva nu och inte för 50 år sen.

Jag har alltid en flaska ersättning som är redo för lillen  i vagnen om vi skulle hamna i en matsituation när vi ska gå hemifrån. En riktig lifesaver 😉

Detta är inget klagande, utan en fundering på hur man kan ”attackera” andra föräldrar i deras val utan någon som helst vetskap om situation och bakgrundsfakta.

Alltså många i den här föräldrasvängen borde ta ett chill-pill och hålla fokus på sina egna ungar istället för att lägga energi och fokus på -Att veta bäst- hos andra familjer.

Over and out!

Skapa en blogg på Vimedbarn.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer

Lämna ett svar

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Agnes

    Känns som folk borde lägga mer fokus på sina egna familjer istället för att kritisera andras. Tror helt klart du gör vad som är bäst för dina barn, du känner dom bäst! 🙂

  2. Emeeli

    Kan faktiskt inget annat än att hålla med dej.. Tycker inte du gör de minsta fel i att lämna ditt ena barn på förskola medans de andra e hemma. 🤔 bry dej inte om negativitet från andra. De som säger annat har ett väldigt tråkigt liv där det inte händer så mycket därav vill de visa att deras e perfekt o klanka ner på andra 😘

stats