Lillkillen med makten
Alltså den här minisen styr mitt liv totalt just nu. Jag försöker verkligen att det inte ska vara så då Ab har gått över tröskeln till att kräva istället.
Man har många gånger före barntiden önskat att man kunde klona sig… Dom orden har verkligen fått en ny innebörd. En mer sann verklighet i en önskan att faktiskt kunna göra det.
Klona sig.
nnnnnnnnnn
Så enkla vardagsting som blöjbyte på morgonen. Båda har bajsblöjor och båda är hungriga SAMTIDIGT. Vad gör man? Jag la min fokus på Ab’s blöja och lät knoddas skrika en stund. Givetvis tog jag honom direkt sen, men jag vill inte att Annabelle ska börja känna sig som nr 2. Hon måste vara prio ETT. Med tanke på att knoddas är i min famn 90{6879237f6e345d711e117ddb69e8ff74710122d233669ee5f274dc6bc051da66} av dygnet. Jag tror det är superviktigt för att undvika rivalitet och onödig trots. Eller “slag” syskon emellan för den delen. För tro mig. Det händer när ett barn försöker agera ut och inte vet hur den ska få ut sina känslor.
nnnnnnnnnn
Jag vill förmedla känslan i hjälplösheten och paniken i mammahjärtat när båda vill ha hjälp/uppmärksamhet exakt samma sekund. Jag vet att det inte går att klona sig, att jag inte kan hjälpa/trösta/bytapå/klä/mata på båda samtidigt. Det gör inte mig till en dålig mamma, som det faktiskt får mig att känna. Det gör mig mänsklig!
nnnn
nnnn
KRAM -anna