Ont i mammahjärtat
Min lilla tjej verkligen älskar att säga -Hej!
När vi är ute på promenader säger hon ofta -hej och vinkar varje gång vi får möte. Allra helst till andra barn. Det som gör ont är att det är ytterst sällan som någon faktiskt hälsar tillbaka. Dom som hälsar tillbaka är oftast dom äldre, pensionärerna.
Det gör så ont i hela mig, för hon skiner verkligen upp, vinkar, säger -hej hej. Och så får hon en tom blick som oftast bara tittar igenom henne utan så mycket som en reaktion och hon ser så ledsen ut. Eller snarare frågande… Bara för en kort stund. Men ändå!
Tänk vad glad hon hade blivit om just den där “stora” killen på sparkcykel hade hälsat tillbaka, eller tjejen som kom gående hand i hand med sin mamma. Den lyckan det hade skapat…
Om man ska dra det ett steg längre. Detta är ju faktiskt ett fenomen man ser även i vår ålder. Hur ofta hälsar du på någon random på stan tillexempel. Du ser någon bekant du känner igen, men inte riktigt kan placera hälsar Du eller är du den som tittar rakt igenom och låtsas Som att det regnar?
Vad lär vi våra barn? Om någon hälsar på min dotter av ren glädje, så är det självklart att jag vill att hon ska vara trevlig/artig/gullig och hälsa tillbaka.
❤️