Anna Hauffman

Jag har inte direkt nämnt detta innan. Det känns  skamset att vilja, att ens tänka tanken. Jag kommer fortfarande ihåg känslan i utdrivningsfasen, när barnmorskas frågade om jag utför någon sport. 

-Gammal dansande hästtjej. Svarar jag krystandes mellan panikslagen lustgas inandning och krystvärkar.  

-Det märks. Du måste slappna av i bäckenmuskulaturen. -Svarade barnmorskan

Då kom hon. Hon med lakanet. Inte nog med att jag skulle få ut något som kändes som en fotboll ur vaginan, jag skulle ha dragkamp samtidigt. Jag höll på att nita henne.  Vill aldrig uppleva känslan att försöka bajsa ut en fotboll igen. Dom säger att man glömmer bort känslan, att det är därför man kan göra det om och om igen.
Jag har inte glömt! 

Jag önskar att jag var lika stark som många andra och bara gjorde det, men jag är inte där. Jag förstår inte hur/varför dom försöker tvinga stackars oroliga, sönder gråtna, mammor. Som att dom vardagliga hormonerna inte räcker som bergodalbana. Nejnej, sjukvården vill gärna addera lite mer ångest och testa gränserna på vad en skör, gravid kvinna orkar innan hon kollapsar in i en djup depression. För enligt min mening är det de dom vill av oss genom att göra allt så sjukt svårt och ångestfyllt!

Mina tårar och min ångest idag måste torkas och försvinna för nu är jag påväg hem till min dotter. Jag vill inte överföra min ångest på min lilla prinsessa. Är jag för stark för kejsarsnitt om jag klarar det? Eller är det så att sjukvården tvingar in en i ett hörn där jag måste må så dåligt så att jag puttar över min ständiga ångest på min lilla tjej? Eller är det så att mina “undanstoppade känslor” tillslut kommer bubbla över i ett totalt kaos?!

Det känns inte helt ok i vilket fall..!

/anna