Kärleken till ett barn

nattlig kärleksförklaring av en mosig mammahjärna.. jag har en prinsessa på ena sidan och en liten prins på andra. Stanna tiden!

Är så fruktansvärt kär i min lilla prinsessa. Ibland undrar jag hur jag kunde leva innan hon kom till. 

Jag kan inte påstå att jag var superkär när hon föddes. Lite grann, sådär lagom. Jag var aldrig superkär i magen heller för den delen. Missförstå mig inte nu. Visst fanns kärleken där, men av en helt annan sort. Och första tiden med bebis är ju inget annat än omtumlande.

nnnnnnnn

Vissa är superkära både i sina magar och sina nyfödda redan från första stund. (Iaf enligt instagram) Allt är verkligen rosa moln och lull lull. Är det på riktigt?! Eller är det dom som längtat så oerhört länge efter barn som gör att man blir full av kärlek redan innan man träffat och lärt känna dom små? Jag vet inte, jag har iaf aldrig känt den typen av kärlek på en handvändning. Ska jag skämmas som säger detta högt? (har läst hintar om det hos andra)  Eller är det vanligare att kärleken växer sig på en istället? Jag skulle vilja tro det åtminstånde. 

nnnnnnnnnn

Kärleken till Annabelle som vi har idag  växte fram. Jag antar att det är likadant för mina känslor till Lilleman. Klart man älskar dom över allt annat och yadi-yadi-yaa. Men kärleken när hon var nyfödd är ingenting jämfört med vilken kärlek vi har nu.

nnnn

Gränslös. 

älskade hjärtat! 

ser så fram emot att spendera en livstid med dig.

——— ❤️ ———

Kram -anna