Härlig start i ett soligt och varmt Göteborg!
Finner inga ord för dagen.
Jag är helt färdig. Har ‘jagat’ Annabelle i fem timmar. Nu börjar trotset. Vi hade supermysigt första halvan av vår promenad.
nnnnnn
Andra halvan, vägra sitta i vagnen, vill inte bli buren, vill gå själv men bara 5meter i taget. Efter det vill vi upp i famnen igen och ner på marken lika fort. Och så gick det. Sitta i vagnen var inte ens ett alternativ då hon skrek som om jag misshandlade henne. Det var som att försöka sätta ner en katt i ett badkar och det underlättar inte när alla runt omkring en börjar titta.
nnnnnn
Undra vad dom tänker.
nnnnnn
-Vad sysslar dom med?
nnnnnn
-OMG vad den ungen gapar..
nnnnnn
-Kan inte den mamman ta hand om sitt barn.
nnnnnn
-Hallååå?! Få tyst på ungen….
nnnnnn
Jag hoppas innerligt att ingen skulle få för sig att tänka sånna tankar. Men med blickarna “dom” ger så är det så man upplever det.
nnnnnn
Jag blir inte direkt stressad av det, faktiskt.
nnnnnn
En av gångerna lät henne sitta på marken en meter bakom mig och pilla med sin sten medans hon tittade på mig och gnällde lite så där jobbigt.
nnnnnn
Hör en tant som går förbi som säger frågande: -vem passar den?! …jahaa där stod någon.
nnnnnn
Ja, jag står en meter framför och inte direkt med ryggen till… Hennes enkla kommentar fick en känslig, gravid , hormonsprutande mamma att nästan ge upp.
nnnnnn
En annan utav gångerna va det en cyklist som tittade till och små skrattade.
nnnnnn
Det var inte lika jobbigt, snarare tvärtom! Jag misstänker att han kände igen sig. Han fick mig att må lite bättre!
nnnnnn
nnnnnn
Tänk vad ett igenkännande leende kan göra! så kanske vi alla kan hjälpa varandra att känna sig lite bättre i en jobbig situation.
nnnnnn
nnnnnn
Nu sitter vi i soffan framför Bolibompa. Annabelle har krupit upp under armen på mig, helt tagen av Draken, och jag helt utslagen.
Denna stunden gör resten lätt värt!
nnnnnn
<3
nnnnnn
Imorgon blir det festligheter! Såå spännande..