En puff av mig
Här sitter jag mitt i det underbara småbarns livet.
Leksakerna täcker golvet i vardagsrummet, har knött ner mig i fotöljen i ena hörnet för att amma. Tvätt- och diskmaskin går varm. Kräk- och bajsos byter av varandra. Planerar lillskruttans middag och kanske en tanke på något litet till mig själv (men det kan räcka gott med ett kex och lite Ben and J) Missförstå mig inte, jag älskar mitt liv och alla i det!
nnnn
Men
nnnnnnnnnn
Känslan sveper in som ett tjockt dimmoln varje gång det har vankats dansmara i norr.
nnnnnnnnnn
Ibland känns det som att jag tappat bort mig själv, att lite dans hade gjort själen gott. Men hur? Hur hittar man balansen i att finna den del av sig själv som man glömt bort och blanda med den man är idag?
nnnnnn
Känner mig liksom skyldig varje gång jag tänker tanken på att kanske boka in -Den där dans- kvällen…
…varje gång jag tänker tanken på att göra något för mig.
