Anna Hauffman

Den allra första riktigt stora milstolpen som jag tyckte var störst med Annabelle var när hon började kunna ta sig fram själv. Första tanden var förvisso stort, men detta var en riktig milstolpe! 

Att slippa bära varje gång. En sån enkel sak som att kunna resa sig upp ur soffan och säga “-kom så går vi ut o köket och fixar lite mat.” och hon kommer efter, i början krypandes och nu gåendes/stapplandes/springandes. 

nnnnnn

Vad hade ni för riktigt stora milstolpar?

nnnn

Idag var det ännu en dag med massa sol. Vi hade tvätttid på förmiddagen så vi kom inte utanför dörren först vid ett. Allt tar ju sin tid. Om man inte kommer iväg innan 10, så kommer du inte iväg först efter 13. Hon vill nämligen garanterat sova en timme någonstans mellan 10 och 12, och när vi vaknar så ska lunchen helst stå redo på bordet för då är hon superhungrig! 

nnnn

Allt planeras in i minsta detalj för att vi ska lyckas ta oss utanför dörren eller dylikt. Det blev en kort promenad genom kyrkogården in till John Scott för att hälsa på A på jobbet.

Efter en hamburgelunch så började hemgången genom Slottskogen, som jag tyckte var ett perfekt tillfälle för Lillan att gå lite själv. Men Nej! Allt blir bara svårare och svårare att göra själv. En sån enkel sak som att låta prinsessan gå sakta i gräset själv är faktiskt inte en sån enkel sak! Det ska tittas på allt som man kan komma på som inte borde tittas på. Tex det gröna igenväxta vattendraget, eller varje sten på stigen över gräsplanen. Gärna skrika lite för att se så jag verkligen är med. Visa varje sten, dra och pilla på andras cyklar (när dom ligger bredvid och solar) etc etc. Det hade kunnat gå! OM man inte hade haft en hund som gjorde iprincip exakt samma sak fast hundvarianten. Och en barnvagn med mobil/plånbok/nycklar som man kanske inte riktigt vill springa ifrån.

Då kanske ni undrar varför jag inte satte ner henne i vagnen igen. Jo för hon kastar huvudet bakåt, böjer hela kroppen som en ostbåge och gallskriker. 

Så nej, jag satte henne inte i vagnen, utan jag pinades igenom gräsplanen. Sen kunde hon gå med på att sitta ner igen.

Är dom inte för söta mina små monster! 

Nu har vi precis kommit innanför dörren hemma igen. Loppan sover i vagnen. Luwa ligger utslagen i soffan. Och jag, jag sitter och  njuter av tystnade en stund. 

Kram anna